I dag på eftermiddagen gick vi en promenad i snövädret. En tur som vi ofta går, är Flygarevägen vidare längs järnvägen. Vi viker av där vägen Tjuvaröd för passerade järnvägen. Uppe genom stugområdet ut till Stenskogsvägen och följer denna tillbaka in i samhället. (en tur på knappt 4 km).
Delvis är det ”brottets bana vi följer. En bit gammal räls vittnar om var banan gick. Området mellan Kvarngatan- Stenskogsvägen- järnvägen används flitigt. Nästan varje gång vi går rundan, möter vi andra ”flanörer”- ”hundägare”- ”motionärer”. För några år sedan fälldes en del av träden längs järnvägen. Detta gjordes för att undvika stormfällning och därmed skador på el-ledningarna till järnvägen men även inkommande el-ledning till mottagningsstationen, som ligger i slutet av Flygarevägen. Stigen som leder längs järnvägen blev helt sönderkörd av skogsmaskinerna. Ett halvår efter avverkningen återställdes gångstigen. Den gjordes vid så att det gick att ta sig fram med rollator och elbil. Björk, vide och hassel, växer snabbt och nu sträcker de sig upp över manshöjd. Någon gång har jag stött på rådjur och hare men allt mera sällsynt, på sommaren ser man snokar som gassar i solen men dom ringlar snabbt iväg in i stengärdet.
I dag syntes inte några djur mer än ett par koltrastar, som kämpade i vinden. Snön som föll gjorde att jag fick en känsla av att det verkligen är ”adventstid”.
Advent i min barndom var verkligen väntan. Mor skulle alltid ha en ”adventsgran” med fyra ljus. Granen var ca 30cm hög. I denna satte vi fyra julgransljus. Dessa skulle räcka fram till jul. Adventsgranen sattes på bordet, vid eftermiddagskaffet på söndagen. Ljusen fick inte bytas ut, utan det gällde att brinna lite på det första, så att det räckte hela tiden till fjärde advent. Det var verkligen att vänta! Denna sedvänja har jag dock inte lyckats få med mig. Adventsljus har vi men inte i en gran (vilket i och för sig medför att vi slipper alla barren) men vi har en adventsljusstake i stället. (där byts ljusen ofta)
centerpartisten.se